Kalle Anka-relaterade barndomsbesvikelser

För en tid sedan hade min bäste vän Johan och jag en rolig och ganska berusad diskussion om besvikelser i barndomen. Nu snackar vi materiella besvikelser, inte trauman i stil med "Farsan missade min viktigaste fotbollsmatch" etc. Alltså, saker som verkade skitroliga i olika sammanhang men som i verkligheten visade sig vara inte ens hälften så bra. Flera av de här sakerna hade både Johan och jag fått en minst sagt romantisk bild av genom Carl Barks Kalle Anka-serier, särskilt Knattes, Fnattes och Tjattes illustra övningar med eller utan inblandning av Gröngölingarna (om du inte vet vad Gröngölingarna är så kommer du inte att uppskatta resten av det här inlägget och kan således sluta läsa nu).
Ni hajar grejen.

Nr. 5
Rullbräda. På engelska heter det skateboard men varför använda engelska låneord, som översättarna av Kalle Anka måste ha resonerat.

Det såg så grymt häftigt ut när knattarna tog sig nerför backarna i Ankeborg medelst rullbräda, dessutom var det väldigt trendigt med rullbrädor när jag var i tolv-, trettonårsåldern. Alla (killar) skulle ha en. Det fanns TV-program, tidningar, datorspel you name it som bara behandlade ämnet. Nåväl, jag lyckades tjata mig till nämnda bräda och döm om min besvikelse när jag insåg att det inte bara var svårt utan dessutom direkt livsfarligt att använda eländet. Svårighetsgraden var för mig motsvarande läsning för en analfabet. Jag fattade aldrig hur man skulle göra för att ta sig framåt med brädan, trots mina vänners försök till något slags lektioner. När man sedan dessutom förväntades kasta sig handlöst ut från en flera meter hög ramp så hade min odödighetsgräns passerats för länge sedan.

Nr. 4
Sparkcykel.

Ännu ett av knattarnas favorittransportmedel. Visade sig vid närmare inspektion kräva rent idrottsliga prestationer för att drivas framåt.

Nr. 3
Styltor.

Kul att bli längre tänkte jag och stöp som en fallande fura i backen. Ungefär lika lätt som att cykla enhjuling, dessutom skittråkigt att lära sig. Jag menar, det är ju inte precis som att man kan impa på någon med att kunna gå på styltor eller? Vad var då poängen med att lära sig tänkte mitt tioåriga jag.


Nr. 2
Kängurustylta.

Det såg askul ut när knattarna studsade runt på sådana. Döm om min besvikelse när jag provade en och det visade sig att man inte alls kunde studsa tre meter upp i luften med den. Dessutom var inte den heller särskilt lätt att hantera.

Nr. 1
Den här var Johan och jag rörande överens om var den värsta besvikelsen av alla:
Gröngölingarnas handbok.

                                                                         Originalet


I Kalle Anka är denna bok nyckeln till exakt ALL kunskap i HELA världen. Det finns ingenting som Gröngölingarnas handbok inte kan svara på. Hur mycket vatten faller genomsnittligen i Niagarafallet årligen? Var ligger egentligen Långtbortistan, och vad heter dess nuvarande Maharadja? Vad hände med Atlantis? Hur talar man Bantu? Liftarens guide till galaxen kan gå och bada, handboken vet allt. Det är dock bara invigda Gröngölingar som får tillgång till den, något som gjorde både Johan och mig minst sagt misstänksamma, men även mycket upphetsade, när vi såg den i handeln någon gång i lågstadieåldern. Men den besvikelse som infann sig när vi på var sitt håll lyckades lägga vantarna på boken ifråga går knappast att beskriva i ord. Det var en löjlig jävla lekbok för nybörjarscouter!!!

                                                                              Bluffen

Både Johan och jag tillhörde kategorin barn som, redan i åttaårsåldern, utan tvekan kunde slå en råbandsknop och mycket väl visste hur man hanterar kniv såväl som hur man hittar rätt väderstreck när man gått vilse, inte fan behövde vi någon jävla barnbok för att lära oss det! Alla förhoppningar om att i Gröngölingarnas handbok hitta förborgad kunskap om sjunkna skatter och hur pyramiderna egentligen byggdes grusades fullständigt. Den här besvikelsen är nog vid närmare eftertanke lika psykologiskt som rent materiellt traumatisk. Min sista förhoppning om att vuxenvärlden skulle sitta inne med några slags svar på någonting försvann med Gröngölingarnas handbok. Jag lärde mig i och för sig vad snöd kommersialism betyder men det vill man helst vänta ytterligare några år med. När en viss ungmoderat för ett antal år sedan gapade om att den otäcke kommunisten Staffan Westerberg förstörde hans barndom kan jag kontra med att förlaget som gav ut "Gröngölingarnas handbok" nog är skyldiga till fler trauman än någonsin Storpotäten och Lillstrumpa.